Högerklicka på bilden för nedladning.

Första tryckta utgåva: 1898
Senaste tryckta utgåva: 1977
I eBoklagret sedan: 2004

Jaså, herre, ni har kommit hit nordöver för att studera folket, och det har Pelle Molins bok givit er håg till? Ja, han var nog värd att akta och att akta uppå, han, Pelle Molin. Inte var han vår diktare-Messias, han är inte född ännu, fast vi går havande med honom alla, men kanske vår diktare-Johannes, han, som går före och siar.

Jag gick en gång för att se honom, Molin, ”Gunhilds vackra gosse”, gick en lång och sårig väg.

När jag kom fram till sist, stod han på förstugubron, med huvudet vänt mot väster, där solen just sänkte sig i obygdsglans.

Lappkolten hade han dragit över civilisationssåren, bred mellan axlarna var han som en ung örn mellan vingspetsarna och smärt kring livet som en ung fura — men stackig var han också. Man blir sådan av att växa under tjälen! Det gör ont, må du tro, att växa under tjälen, att ständigt vilja uppåt och inte orka — att ständigt ana solen utan att nå den. Och så kölden, som river i hjärtrötterna — och så mörkret! Men han orkade, han, fast genomslagningen blev till döds! Hans blom blev ju bara några tunga diktarblodsdroppar, och ändå hade vi luckrat upp jorden åt honom, alla vi andra, som aldrig skall komma upp.